Dagens tema är något alldeles centralt för en rätt förståelse av kristen tro: Den oförtjänta nåden. Vi blir inte frälsta från våra synder tack vare våra egna gärningar och våra egna strävanden, utan tack vare Jesu gärning, hans död på korset. Genom tron på Jesus får vi nåden utan att vi själva har kunnat göra någonting för att förtjäna den. Det glada budskapet, evangeliet, är att vi trots våra gärningar, trots våra synder kan bli frälsta, då vi tror på Jesus Kristus. Det här får vi också idag ta till oss.
Matt 20:1-16
Dagens evangelietext vittnar också om den oförtjänta nåden. I texten talar Jesus till sina lärjungar i en liknelse. Husbonden som kallar arbetare till sin vingård symboliserar Gud som kallar oss kristna till att arbeta för hans rike. Precis som liknelsens husbonde kallar arbetare vid olika tidpunkter av dagen, blir också kristna kallade i olika situationer, i olika tider av kyrkans historia och i olika tider av det egna livet. En del av oss kristna har blivit kallade tidigt medan en del kallats senare. En del kristna har fått en kristen uppfostran i ett kristet hem medan andra kommit till tro först på dödsbädden. Oberoende av när de kristna kommit till tro, blir ändå alla som tror på Jesus som sin frälsare frälsta.
Alla arbetarna får samma lön fastän de arbetat olika länge i husbondens vingård. Detta kan för oss verka lite märkligt, men vi skall komma ihåg att det är en liknelse för något större. Alla som tror på Jesus blir frälsta, oberoende av när vi kommit till tro. Det är korsets budskap, om vilket Paulus skriver i sitt första brev till korintierna:
Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. 1 Kor 1:18
Ser vi på evangeliet med världens ögon, så ter det sig absurt för oss. Ofta anser människor som inte är troende att evangeliet är orättvist och att människan vid livets slut borde få den lön som hon förtjänar, enligt det hur hon levt. Har hon levt ett gott liv, skulle den rätta platsen vara himmelen och har hon levt ett dåligt liv skulle den rätta platsen vara helvetet. Eventuellt kunde något annat mellanstadium finnas i mellan.
Den kristne förnekar inte att människan skulle dömas på basis av hennes gärningar. Men den kristne ser att hur hon än ser på sitt liv så räcker det inte till något annat än helvetet. Det räcker inte att hon levt ett något så när vettigt liv, låtit bli att begå stora brott och synder. Som kristna står vi inför detta faktum, som vi också fick konstatera redan tidigare i syndabekännelsen:
Genom våra synder har vi förtjänat att bli evigt förkastade, om du skulle döma oss så som din stränga rättvisa kräver.
Det finns ingen annan slutsats vi kan komma till. Vi är syndare och har inte nått upp till Guds krav, hur väl vi än till det yttre skulle leva vårt liv. Guds krav står fast.
Det är därför vi måste inse att evangeliet är sant och att frälsning finns trots våra synder, då vi tror på Jesus. Fadern brydde sig inte om att det i världens ögon verkar absurt, som en dårskap, utan i sin kärlek offrade han sin Son för att vi alldeles oförtjänt skulle få bli frälsta:
Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad, utan ha evigt liv. Joh 3:16
Men händer det sig att vi kristna ändå ibland beter oss så som de första arbetarna och klagar på att de som kommit efter oss får samma lön som vi? Här måste vi rannsaka oss och ställa ett par frågor åt oss själva.
Hur ser vi på så kallade ”nyfrälsta”? Att andra människor blir frälsta är något otroligt fint, och i Lukasevangeliets 15 kapitel säger Jesus att det blir
glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig. Luk 15:10b
Vi skall inte i cyniskhet se ner på den människa som nyligen blivit frälst. Hon är kanske ivrig och det att hon inte är så bevandrad i den kristna tron kanske skapar en del problem. Men vi får inte se ner på henne, utan i stället glädja oss med henne och stöda henne på hennes goda vandring i tron.
Hur ser vi på dem som levt ett moraliskt förkastligt förflutet? Vi måste komma ihåg att inte bedöma människor på basis av deras förflutna. Förlåtelsen är total för oss och för andra, när vi tror på Jesus Kristus och den är lika oförtjänt för oss alla.
Om vi själva har levt ett med mänskliga ögon sett gott och rätt liv, är inte heller det något som vi kan berömma oss av. Det är endast Guds nåd och godhet som möjliggör det att vi inte totalt avviker från trons väg.
Jer 9:23-24
Dagens gammaltestamentliga text påminner oss också om att vi skall ta till oss den oförtjänta nåden och inte förtrösta oss på någonting annat. Lätt förtröstar vi oss på världsliga saker, och flera av de här varnar Jeremia för i dagens text.
Vi skall inte berömma oss av vår vishet. Speciellt i dag, då många i vårt land är högtutbildade och det jämfört med gångna tider är lättare att skaffa sig en hög utbildning, lägger man alltför stor vikt vid utbildningen. Karriären får för många den centralaste platsen i livet. Gärna lägger vår samtid också vår mänskliga vishet på första plats när vi försöker förstå hur världen fungerar. Vi har lösgjort vårt i och för sig goda förnuft från Gud och försöker hitta världsåskådningar som endast bygger på vårt mänskliga intellekt. Så har bland annat evolutionsteorin, big bang -teorin och också många av de ideologier som är eller har varit rådande under de senaste århundradena kommit till.
Gärna förlitar vi oss också på det personliga planet främst på vårt eget omdöme, vårt eget förnuft och vår egen vishet. Lätt lägger vi jaget i centrum.
Men inget av detta leder någonvart, utan är förgäves när vi ser på det ur ett evighetsperspektiv. Då är det enda vi kan förlita oss på den oförtjänta nåden, utan vilken vi går förlorade, men med vilken vi med säkerhet får det eviga livet.
Vi skall inte berömma oss av vår styrka. Styrka, så väl fysisk som psykisk eller social, har i alla tider uppskattats bland människor. Krigshjältar och stora ledare har hyllats. I vår tid framstår ofta de starkaste sportstjärnorna och de vackraste människorna som de människor vi skall eftersträva och se upp till. Inte heller starkhet eller skönhet är i sig själv dåliga saker, men de hjälper oss inte med tanke på evigheten. De för oss inte till frälsning de är inte en bra grund att bygga sitt liv på. Det enda vi har att förlita oss på är den oförtjänta nåden, som vi får genom tro på Jesus Kristus.
Vi skall inte berömma oss av rikedomar. I Finland har vi också blivit välsignade med stora rikedomar. Vårt folk har det materiellt bra. Men kanske just därför har rikedomen också blivit en så stor avgud i vårt land. Vi strävar efter allt större och större inkomster, för att kunna skaffa oss allt större och större egendom. Vad hjälper det oss i vår dödsstund?
Materiell välfärd är en fin sak som vi får tacka Gud för, men vi skall inte berömma oss av den och inte förtrösta på den. Det vi får förtrösta på är den oförtjänta nåden, som vi inte får för vår vishets skull, inte för vår styrkas skull och inte för våra rikedomars skull, utan endast därför att Gud älskat oss så mycket att han gav sin Son för vår skull.
1 Kor 9:24-27
Vi har hittills behandlat hur den oförtjänta nåden kommer till uttryck i dagens gammaltestamentliga text och i evangelietexten, men hur passar dagens episteltext in i bilden? I första Korintierbrevet liknar Paulus en kristens liv vid en tävlingslöpare och säger att vi skall springa för att nå fram till målet och få en ”segerkrans som aldrig vissnar”.
Med de här orden förnekar dock Paulus inte den oförtjänta nåden. Vi skall se texten mot den bakgrunden att Pauli budskap i stort är budskapet om den oförtjänta nåden. Men den bild Paulus ger åt oss i dagens episteltext är hur vi kristna skall förhålla oss till vår frälsning. Vi skall springa för att nå fram i mål, även om det inte är vårt springande i sig själv som för oss i mål. Vi skall arbeta på vår frälsning, fastän det inte är vårt arbete i sig själv som frälser oss.
Vår inställning skall vara sådan, att vi allt mer strävar efter den frälsning som vi i och för sig redan har. Vi skall akta oss för att se vår frälsning som en självklarhet som vi inte desto mera behöver tänka på. Fadern har betalat ett dyrt pris för vår frälsning då han offrade sin Son för vår skull. Vi skall inte – bildligt sagt – lägga oss ner och lata oss, utan i stället arbeta för att komma allt närmare Gud, lära känna honom bättre och bli mer lik honom.
Vi skall glädja oss för att vi är frälsta och faktiskt lita på att vi genom tron på Jesus har frälsningen. Men vi skall också komma ihåg att vår kamp inte är slutförd, att vi ständigt här i världen utsätts för utmaningar. Också i vårt dagliga liv ställs vi inför situationer där vi skall välja mellan att följa Gud eller världen. Det är i vårt dagliga liv vi skall springa målmedvetet mot frälsningen. I den här kampen, i den här ”tävlingen”, får vi också lita på Guds hjälp och som kristna stöda varandra.
Avslutning
Avslutningsvis kan vi konstatera att vi som kristna skall komma ihåg att den nåd jag fått är lika oförtjänt som den nåd som andra kristna fått. Vi som är kristna är inte förmer, inte mera förtjänta av nåden än de som ännu inte är kristna. Detta vill dagens evangelietext påminna oss om.
Dagens gammaltestamentliga text varnar oss för att berömma oss av något annat än Herren. Vi skall inte bygga vårt liv på något annat än Herren själv, eftersom inget vi har i världen är en hållbar grund att bygga på. Våra egna gärningar räcker inte till att frälsa oss, utan det enda vi har att ta oss till är den oförtjänta nåden.
Dagens episteltext vill å sin sida påminna oss om att trots att vi är kristna har vi en kamp att kämpa här i världen. Vi skall målmedvetet springa mot vårt mål, det eviga livet. Då gäller det också för oss att ha den oförtjänta nåden och Jesus själv i blicken.
