Kallelsen till Guds rike

Luk. 14:16-24

Jesu liknelser och lära om himmelriket har spritt sig, apostlarnas ord till de första församlingarna har lästs och läses på nytt och på nytt runtom i vår värld. Så nås vi alla av kallelsen till Guds rike! Livets olika skickelser kan dessutom göra kallelsen mera påtaglig.

Men hur svarar vi på kallelsen? Kommer vi med någon av de tre ursäkterna: Jag har köpt en ny åker, jag har köpt oxar, jag har gift mig? Vi kan överföra de tre ursäkterna till ett mera allmänt plan: Jag kan inte komma för min egendoms skull. Jag kan inte komma för det myckna arbetets skull. Jag kan inte komma förfamiljens skull, för relationernas skull.

Hur kan det komma sig att vi så lätt kommer med ursäkter? Hur kan det komma sig att vi värderar allt annat högre än Guds kallelse? Fast vi vet att den kallelsen måste vara det viktigaste!

Månne orsaken till vår avvaktande hållning inför kallelsen beror på att vi är nöjda med vårt eget. Vi har vårt eget livsprojekt på gång och vill inte störas av honom som säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Vi vill inte mista kontrollen över vårt liv. Egentligen handlar det här om brist på tro; vi tror inte att vänskapen med Jesus Kristus är det bästa som kan ske oss, vi tror inte att han kan ge oss liv och övernog. I stället håller vi oss kvar i vårt eget mönster fast det innehåller mycket som är dåligt.

Men när vi blir kallade skall vi säga ja, för han som kallar är vår enda räddning i livet och i döden. Vi har inget att förlora på att följa Jesus när han kallar oss.  Han lovar ju att han har kommit för att ge oss ”liv och liv i överflöd” och han säger den som följer honom inte skall behöva vandra i mörkret utan ha ”livets ljus”. Vad kan vara bättre för den som lever i den här ofta mörka världen än att hela tiden, hur allt än vänder sig, ha tillgång till ”livets ljus”.

När vi svarar ja på kallelsen blir vårt sällskap inte världens grädda, d.v.s. de människor som litar till sitt eget namn och som har gott rykte för sin egen skull, utan vårt sällskap blir fattiga, krymplingar, blinda och lytta, d.v.s. människor som inser sina brister, åtminstone så mycket att de vet att de behöver Jesus. Jesus är i centrum för dem. De har märkt hur tomt allt är utan honom. Och de har märkt att de inte själva uppnår måttet av rättfärdighet här i världen. De har börjat ta sin ondska och sin brist på kärlek på allvar.

När vi blir kallade skall vi säga ja och söka Jesus. Men hur skall vi bli utrustade för festen? Det krävs väl ändå något av oss? – Ingenting annat än att vi håller oss till Livets Ord, som vi hörde i episteln. Genom Ordet vi läser och hör får vi ta emot allt vi behöver för kropp, själ och ande. Genom Guds ord i Gamla och Nya testamentet och i predikan verkar Gud i oss både vilja och gärning.

Bröllopssalen skall fyllas till sista plats. Ingen vet stunden när salens sista plats har fyllts. Ingen utom den himmelske Fadern.  Därför  är det så viktigt att vi går när  vi kallas, att vi inte sätter något annat i stället för Guds ord, i stället för Jesu röst, i stället för apostlarnas undervisning, i stället för bönen i Jesu namn. Stora löften är givna när det gäller bönen. Jesus har själv sagt: ”Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. 8 Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Amen.