Välsignad självständighetsdag till er alla.

Vi har fått njuta en lång fred i vårt kära fosterland. Min egen generation föddes inte långt efter kriget, men på de dryga tio år som hade gått innan vår uppväxt började så  hade redan mycket hänt, eftersom det först är senare som jag kommit att tänka på  hur nära kriget jag och vi ändå  är födda. För varje generation har sedan en utveckling av oanad art ägt rum. Medicinen och vårdsektorn gick framåt, skolväsendet utvecklades stort, industrialiseringen och globaliseringen förde oss ut på de stora marknaderna.

Det går lätt så  att vi som inte lidit någon egentlig nöd på  nära håll för krigets skull inte fattar vilken uppoffring kriget var för landet. Till all lycka har dock vi och våra barn fått bekanta sig med böcker som behandlat krigets verklighet på olika sätt, bla. den värdefulla boken ur nagusynvinkel som veteranerna gav ut.

Freden är dyrbar, mycket dyrbar, pga den kan vi göra det vi gör, vi kan utbilda oss, vi kan utveckla våra samhällen, vi kan resa, vi kan koppla av kring våra intressen, vi kan idka familjeliv. Men det finns ändå något som är ännu dyrbarare än freden. Det som är dyrbarare är friden, den inre friden.

Jag hörde i morse om en man som miste hörseln för en tid pga projektilsmällarna. Det här medförde att han inte hörde när projektilerna visslade. Pga det här kunde han inte längre kasta sig ner i rätt tid. Det var ofta någon som fick puffa till honom eller så kastade han sig när han såg att de andra gjorde det. En gång var det glest mellan mannarna och han kom ut på ett fält. Plötsligt tryckte någon ner honom och han lade sig på fältet. I nästa ögonblick flög jord och stenar kring honom. Sedan steg han upp och vände sig om för att tacka den som hade klämt ner honom, men såg ingen människa på hela fältet. Då förstod han att det var en ängel som hade hjälpt honom. Hela den dagen kände han en stor frid över att någon nog bryr sig om honom trots allt.

Den inre friden som denne man och många andra någon gång fick uppleva trots de svåra omständigheterna i kriget är det dyrbaraste vi kan få här i världen. Den behöver vi också i fredstid. Livet kan också vara motigt under relativt goda tider som vår. Skuggorna drar ihop sig kring oss och många vet inte vad som är meningen med allt. Sjukdomen drabbar, depressionen når många unga, arbetslösheten sluter sig som en dimma om de många, och ansvaret för den framtida utvecklingen i Europa ligger tungt över dem som har det högsta ansvaret. En viss rådvillhet kan skönjas och det oroar oss.

Var finner vi då  vår frid? Hos samme Herre som tidigare generationer har kunnat finna den. I Romarbrevets 5 kap läser vi: ” Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” Den frid vi söker efter finns bara hos Jesus Kristus. Där skall vi söka den och där skall vi finna den. Om du inte ännu har funnit den här friden, så sök den i vilken ålder du än befinner dig. Du behöver den och du kan få den, för Gud är fridens Gud som vill ge den också till dig. Denna frid är inte en känsla, även om den ibland är kännbar, utan den är en verklighet som Gud skänker oss genom sina löften. Då vi håller oss till hans löften i Bibeln väcker han genom dem tro i vårt hjärta och tack vare den här tron är Kristus hos oss, och han är själv vår frid. Han säger: Matt 11:28

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor* så  skall jag ge er vila. 29 Ta på  er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då  skall ni finna ro för era själar. 30 Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”

Du och jag kan ingenting själva göra för att skapa frid mellan Gud och oss. Vi har alla våra synder och brister, men därför sände Gud sin Son till oss för att vi skulle ha vår frid i honom och inte i oss själva. Han är vår frid.

Kära vänner, ta på  er hans milda ok, ty han vill er väl och har mera att ge än all den yttre fred och frihet en människa tror sig kunna vinna i världen.

 

Amen.