Tänään itse Jeesus on todistanut meille, evankeliumin kautta, miten paljon rukous merkitsee. Hän on vertauskuvan kautta todistanut meille että kannattaa rukoilla hellittämättä. Jumala ei aina vasta rukouksiimme suoraan ja heti vaan hän saattaa myös valmistaa meille ulospääsyä pitkällä tähtäimellä. Tämän päivän tärkein viesti on että Jumala kuulee rukoustamme vaikka ei tuntuisi siltä. Niin olikin miehelle kun hän seisoi naapurin isännän portailla ja pyysi lainata leipää ja tämä vastasi kielteisesti. Moni meistä olisi silloin jo mennyt takaisin kotiin, mutta tämä mies pyysi hellittämättä, ja hän sai mitä hän tarvitsi, sillä naapuri ei kehdannut muuta, tai sitten hän ei jaksanut kuulla kolmatta pyyntöä. Näin, sanoo Jeesus, on myös rukouksen yhteydessä. Jumala kuulee kaikki rukouksemme eikä unohda yhtäkään niistä, ja hän tietää miten vastata. Me saamme vaan jatkaa rukoustamme hellittämättä päivästä päivään, sillä hän on luvannut vastata. Tämä on malli ja lupaus meille.

Vertauskuvan jälkeen Jeesus vielä tämän lisäksi antaa absoluuttisen rukouslupauksensa: ”Pyytäkää, niin teille annetaan. Etsikää, niin te löydätte. Kolkuttakaa, niin teille avataan. Sillä pyytävä saa, etsijä löytää, ja jokaiselle, joka kolkuttaa, avataan.”

Tässä Jeesus ei tee eroa ihmisten välillä, eikä aseta minkäänlaista ehtoja rukouksen yhteydessä vaan hän sanoo että jokainen pyytävä saa, ja jokainen etsijä löytää, ja jokaiselle joka kolkuttaa avataan. Tämä on absoluuttinen lupaus meille tavallisille ihmisille. Kannattaa rukoilla, saamme rukoilla.

Kiitos lupaukestasi, Jeesus. Aamen.

I den kristna tron är det avgörande att Jesus verkligen uppstod från de döda kroppsligen. Att lärjungarna bara skulle ha haft en känsla av att Jesus på något sätt var nära skulle inte ha hjälpt dem, inte heller de vackra minnena de hade från den gemensamma tiden. Nej, det som hade hänt var för traumatiskt och de utmaningar som väntade, ifall de ännu ville hålla fast vid att de var Jesu lärjungar, var alltför stora ifall Jesus inte skulle ha kommit till dem som han gjorde.

Men han kom och han visste att allt hängde på att uppståndelsen var verklig. Han förstod också att det var viktigt att lärjungarna fick det här alldeles klart för sig. Därför bad han dem kontrollera att han hade en normal och verklig kropp och därför bad han dem om mat. Ätandet gav också en klar bild av att Jesus var en verklig människa och inte en ande.

Det är viktigt för oss att allt det här har blivit nedtecknat så att vi förstår att Jesu uppståndelse var tydlig och prövad. Det var många som mötte honom på nära håll, som sedan också höll fast vid vittnesbördet om honom även när de hotades till döds. Vi får alltså hålla fast vid att Jesu verk blev fullbordat och att Gamla Testamentets profetior om Messias blev uppfyllda i honom.

Vi får också hålla fast vid att Jesus därför är  den ende som kan hjälpa oss i vår situation som människor. Djupast sett kommer allt från honom. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, säger han. Allt det som skedde med Jesus var nödvändigt för att vi skulle få frid. Om det skulle ha funnits en annan möjlig väg för oss att komma till Gud, så skulle Gud, som kan allt, ha byggt en annan väg till himlen. Men nu utgav han sin ende Son för vår skull. Därför är vägen för oss alla att vi skall vända oss till honom och endast se på honom. Det här är omvändelsen. I hans namn finns syndernas förlåtelse, liv och salighet. Han säger: ”Jag har kommit för att de skall ha liv och det i överflöd.”

Omvändelsen, sinnesändringen, som ordet betyder på grekiska, är något som Gud verkar i oss när vi hör Guds ord, när vi hör lagens omöjliga krav och när vi sedan hör om hur Jesus har tagit på sig det vi brutit och bryter mot Guds bud. Då blir Jesus oerhört dybar för oss och vi börjar söka hans gemenskap, och den som kommer till honom skall han sannerligen inte kasta ut, det har han lovat.

Det här budskapet får vi ge vidare till våra medmänniskor, varhelst vi möter dem, där vi går fram med den uppståndne vid vår sida.

Amen.

När barnen såg Jesus i templet ropade de hosianna, men översteprästerna och de skriftlärda blev arga. De ville inte tro på Jesus. Barnen förstod att det var något alldeles skilt med Jesus. Det förstod nog också många av dem som blev friska efter att ha varit handikappade och blinda. De märkte den väldiga skillnaden i livet och  visste att de hade Jesus att tacka för det de hade fått.

Hur är det med oss idag? Ser vi det speciella med Jesus eller har alltför många börjat tro att det vi hör om Jesus bara är gamla berättelser som vi tar fram för att höja stämningen? Kan min generation vittna om Jesus för sina barn och barnbarn som de tidigare generationerna, eller har vi så mist kontakten med budskapet att vi inget har att säga? Då är det dags för oss att vakna upp och på nytt höra på budskapet.

Budskapet om vad Jesus gjorde för mänskligheten för ca 2000 år sedan är ett budskap som aldrig blir gammalt eller mister sin sanning. Budskapet om vad Jesus gör idag grundar sig på löften i Bibeln som vi ännu kan läsa. Bl.a. på följande löfte:

”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn 20 och lär dem att hålla *allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Matt 28:18-20

Löftena går ännu idag i uppfyllelse! Varje dag blir tusentals människor kristna på olika håll i världen! I Europa ser vi inte så mycket av det om vi bara håller oss till de vanliga rapporterna, men lyssnar vi och ser vi på kanaler som håller kontakt ut över världen så får vi veta om hur kristendomen växer bl.a. i Kina och på flera håll i Asien.

Vänner, det vi nu har sagt, betyder att också vi här i Nagu och i Finland får glädja oss åt alla de barn som har fått syn på Jesus. Och inte bara det, utan vi får också glädja oss med dem. Vi får tillsammans med barnen fascineras över att Jesus är verklig och finns mitt ibland oss. Och när vi känner att bördorna blir tunga i en svår tid får vi vända oss till Jesus i bön och räkna med att han hör alla våra böner och tar sig an vår sak. Jesus är oss helt nära när vi samlas i hans namn och när vi ber i hans namn. Han vill visa oss sin verklighet, han kommer att visa oss sin verklighet. Amen.

Bön och tro | Luk. 7:36-50

Dagens tema är bön och tro. I vår första text möter vi Jakob som en hel natt kämpade med en man i brottning för att till sist bli välsignad av honom. Jakob hade mött Gud i sin kamp. I dagens epistel uppmuntras vi att be, utan att tvivla. Och i evangeliet möter vi en kvinna vars hela liv är en bön.

Bönen och tron hör ihop. Bönen är ibland som en kamp med Gud, där vi känner vårt djupa behov av hjälp, men inte ännu kan se hjälpen. Vi försöker då hålla fast Gud för vi vet att han är den enda som kan hjälpa oss. Vi hoppas att solen till sist skall gå upp som för Jakob i hans kamp. Den här kampen kan pågå länge för någon, men vi får tro att Gud är med varje minut och har sin goda plan för oss. Han har lovat ge mera än vi kan tänka eller be. Det är vår tröst.

I Jakobs brev uppmuntras vi att be, särskilt om vi tycker att vi inte har allting klart med Gud, om vi saknar något av den vishet som vi skulle behöva från Gud. Gud hör sådana här böner. Han håller ingen skillnad på människor. Det är som Luther har sagt: ”Vi är alla tiggare.” Vi behöver inte vara rädda för vår situation som tiggare för Gud är en trogen givare av allmosor.

Men vad betyder det att be utan att tvivla, som Jakob talar om att är så viktigt? Läser vi litet vidare så ser vi att det betyder att inte dras åt två håll. När vi ber skall vi alltså vända oss helt till Gud. Vi skall inte ha vårt hopp och vår själs koppling någon annanstans. Bönen skall inte bara vara ett medel, så att vi ena dagen ber till Gud och andra dagen prövar på något annat som verkar stå till buds i den andliga världen. Vår bön skall vara att komma till Gud så att han får göra sitt verk med oss.

Kvinnan i dagens evangelium, hon som brukar kallas ”synderskan i fariséns hus”, hade mött Jesus i sin misär, i sitt sorgliga läge, i den utstötthet som hennes lättfotade liv hade medfört. Hon hade mött Jesus och fått ett nytt liv, en ny början. Han hade inte stött ut henne, han hade inte dömt henne. Nu kom hon och tackade honom för det här. Saken var så stor för henne att hon inte brydde sig om vad alla skulle tänka, utan hon slöt sig till festfolket och satte sig vid Jesu fötter, det ända stället där hon kunde vara trygg. Hela hennes handling var en bön, en tackbön. Hon älskade mycket för hon hade fått mycket förlåtet. Innerst i allt fanns tron, den tro som Jesus hade väckt hos henne genom sina ord och sina handlingar. Tro och bön hör ihop. Bönen är trons andning.

Störst av de ting vi kan be om är tron. Vi får be om att få  en sådan tro som synderskan i fariséns hus hade. En sådan tro som kommer till Jesus med allt och som har sin ända trygga plats hos honom, hur än allt ser ut omkring oss och i oss. En sådan tro får vi be om och Gud hör den bönen. Den tron är en gåva som Gud vill ge åt alla. Med den tron i hjärtat får vi höra Jesu ord:

”Din tro har hjälpt dig, gå i frid.” Tron har så stor betydelse därför att Jesus är föremålet för tron, Jesus är huvudsaken  för tron, Jesus bor i själva tron, han som är trons början och trons allt.

Låt oss be:

Herre Jesus , ge oss tro på dig i hjärtat, så att vi får vara trygga under allt som sker. Amen.

Kära församling, vi firar idag nyårsdag. Det är en vecka sedan juldagen. Sedan gammalt firas nyårsdagen till Jesu Namns ära. ”Jesus” som betyder ”HERREN frälser” är det bästa namn vi kan tänka oss att inleda ett nytt år med. Det är vår Frälsare vi har att tacka för att vi får vara här igen idag och inleda ett nytt år. Det är tack vare honom som vi får ta emot syndernas förlåtelse, också idag och i år.

I dagens evangelietext möter vi också namnet Jesus, där det beskrivs hur Jesus uppfyller en av de många profetior om honom som vi hittar i Gamla testamentet. Genom att han uppfyller profetiorna påvisar Jesus att han faktiskt är den utlovade Messias som Israels folk så länge väntat på och som alla folk i världen behöver. Han är Frälsaren. Det är honom som folket ser, när mörkret bryts av ljuset. HERREN frälser.

Brevet till Filadelfia

Men vi skall idag koncentrera oss på det stycke av brevet till Filadelfia som vi fick höra här tidigare (Upp 3:7-8). Brevet är ett av de brev som Jesus i Uppenbarelsebokens början ber Johannes skicka till olika församlingar. Jesus är

”den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna.” Upp 3:7

Men vad är det som Jesus säger å ena sidan om sig själv och å andra sidan om församlingen i Filadelfia?

Jesus om sig själv

Jesus är den Helige och Sanne, vilket kan bekräftas med hjälp av många andra Bibelställen. Till exempel i Johannes-evangeliets fjortonde kapitel kan vi läsa om att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Men här i Uppenbarelseboken läser vi att han har makt att öppna så att ingen kan stänga och stänga så att ingen kan öppna. Vidare läser vi att han känner till församlingens gärningar. Vad säger detta om Jesus?

De här ställena pekar bland annat på Guds allmakt. Jesus är, tillsammans med Fadern och Den Helige Ande, den allsmäktige, Treenige Guden. Han har all makt i sina händer. Ingenting sker som Gud inte skulle vara medveten om. Ingen kan gömma sig undan honom, ingen kan visa ifrån sig Gud för att på det viset försöka ta sig utanför räckhåll för Gud. Gud känner till allt och kan räkna hårstråna på våra huvuden, så som Bibeln uttrycker det.

Men det här stället pekar också på att Gud har makten i frågan om vår frälsning. Han har makt att öppna dörrar så att ingen kan stänga dem och han har makt att stänga dörrar så att ingen kan öppna dem. Initiativet och makten är och stannar hos Gud.

Vi lever idag i Nådens tid, då vi har tillgång till Evangeliet, som spritts och fortsättningsvis sprids ut runt omkring vår jord. Kyrkan har i uppgift att sprida Evangeliet och befästa kristna i Evangeliet runt om i världen. Budskapet om att Jesus har öppnat vägen till Gud skall spridas och vi skall också själva kontinuerligt påminna oss själva om det vad Jesus har gjort för oss.

Jesus öppnade vägen genom att offra sig själv i stället för oss. Det här gjorde han genom att låta sig korsfästas. De judar som vid tiden för korsfästelsen befann sig i Jerusalems tempel har fått se detta på ett mycket konkret sätt, och jag skall kort förklara varför. Templet var indelat i olika rum, bland dem det heliga och det allra heligaste. Det allra heligaste var det ställe där Guds Namn bodde, och en vanlig människa hade inget tillträde dit. Människan kunde inte ha en så öppen och direkt kontakt till Gud och överleva. Vad som hände när Jesus korsfästes var att det tygstycke, eller ”draperi” om vi vill kalla det så – förlåten – som fanns mellan det heliga och det allra heligaste brast mitt itu. Vägen till Gud var öppnad, och det skedde i den stund då Jesus dog för dina och mina synder.

Han har makt att öppna så att ingen kan stänga. Men han har också makt att stänga så att ingen kan öppna. Jesus är vår Frälsare och tror vi på honom och vad han har gjort för oss får vi se fram emot ett evigt liv i gemenskap med honom och alla hans heliga. Men enligt den kristna tro och lära som vi bekänner kommer han också att komma tillbaka till jorden. Då kommer han som domare, precis som vi också bekänner att vi tror i den apostoliska trosbekännelsen: ”…och som därifrån skall komma till att döma levande och döda.” Det behöver bli sagt att inte alla kommer att vara med Herren i evigheten. Inte alla kommer att bli frälsta. Här kan vi inte säga vem som kommer vart, men det vi vet är att Jesus skall komma tillbaka som domare och att han då skall säga vem han öppnar för så att ingen kan stänga och vem han stänger för så att ingen kan öppna. Hans beslut är definitivt och makten står i hans händer.

Jesus om församlingen

Men vad är det som sägs om församlingen i Filadelfia, som ju enligt det vi fick höra var en god församling. För den församlingen öppnades det en dörr på ett sådant sätt att ingen kan stänga den. Vad sägs det om den här församlingen förutom att den Helige och Sanne känner till dess gärningar? Vi skall ta fasta på framför allt tre olika påståenden om församlingen:

Församlingens kraft är ringa.

Församlingen hållit fast vid den Heliges och Sannes ord.

Församlingen inte har förnekat den Heliges och Sannes namn.

Vi skall nu se närmare på vart och ett av de här påståendena.

…din kraft är ringa…

Det första påståendet vi skall se på är att Filadelfia-församlingens kraft är ringa. Vad är det för fint med det? Varför är det en bra sak att församlingens kraft är ringa? Varför lyfts just det här fram? Vi möter på något liknande i Jesu bergspredikan, där den första saligprisningen vid en snabb överblick kan verka ganska märklig:

      ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.”Matt 5:3

Varför tillhör himmelriket just dem som är fattiga i anden?

Evangelietexterna i Bibeln framför många exempel på hur Jesus lyfter fram dem som är svaga, dem som är små och som i sig själva har svåra att klara sig. Barnen görs till förebilder för hur vi skall tro. En publikan förklaras rättfärdig, medan fariseer klandras. Vad är det fråga om?

Den som upplever sig som svag, liten och kraftlös har i allmänhet lättare för att förstå något mycket väsentligt i att vara människa: Det att ingen klarar sig ensam. Den som är svag vet att han måste få stöd. Den som är kraftlös vet att han måste få kraft utifrån. Den som är kraftlös och liten har lättare att förstå sitt behov av hjälp än den som tror sig vara stark. Det verkar som att församlingen i Filadelfia var medveten om sin svaghet. Dess medlemmar verkar ha vetat varför de var en församling: För att de på egen hand och av sig själva inte kunde nå upp till Guds krav. För att de var syndare och inte hade någonting att ge i gengäld åt Gud. De var medvetna om att hjälpen måste komma annanstans ifrån.

…och du har hållit fast vid mitt ord…

Det andra påståendet som vi skall se på och som vi hörde ur brevet till Filadelfia är att det sägs åt församlingen att:

”…du har hållit fast vid mitt ord” Upp 3:8

Församlingen var medveten om att dess kraft är svag och grabbade därför tag i den enda fasta grund som en människa här på jorden kan ha som vägledning: Guds eget ord. Evangeliet hade gått ut bland folken, och precis som idag förhöll sig folk också då olika till Guds ord. En del tyckte – och tycker – att det är intressant. Man kan fundera över det och det kan vara givande. Andra avvisade – och avvisar – Guds ord som nonsens. Församlingen i Filadelfia däremot hörde Guds ord och visste genom Guds nåd att det här ordet är sant och som sådant sannare än något annat ord på jorden. Det är ett ord från Gud som på ett väldigt realistiskt sätt beskriver hurdan människan och världen är och tydligt förklarar hur vi skall kunna komma bort från det här förfärliga tillståndet. Man kunde säga att Filadelfia-församlingen hade förstått att de var ett folk som vandrat i mörkret, men att de nu hade gjort orden i Psaltarpsalm 119 till sina egna:

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Ps 119:105

Det är det. Det var det för församlingen i Filadelfia och det skall det vara för oss idag. Bibeln visar oss Vägen hem till Fadern, en väg som annars skyms av världens mörker.

…och inte förnekat mitt namn.

Det tredje påståendet som vi skall se på är att församlingen i Filadelfia inte förnekade Jesu namn. Påståendena var alltså följande:

”…din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.” Upp 3:8

Filadelfia-församlingen var medveten om sin kraftlöshet och sökte kraften och frälsningen där den går att finna, i Guds ord. Församlingen förnekade inte sin Frälsare Jesus, honom som bär namnetHERREN frälser.

De kristna frestas ofta att förneka sin Frälsare genom bland annat förföljelse som riktar sig mot dem som bekänner Kristus som sin Frälsare. Så var det också under den här tiden, då Kristna kunde dödas för att de trodde på Jesus. Det skall för övrigt inte glömmas att sådant händer också idag, enligt organisationen Martyrkyrkans vänner förföljs idag ungefär 200 miljoner kristna därför att de tror på Jesus.

Trots motstånd förnekade de kristna i Filadelfia inte Jesus utan bekände hans namn och trodde på det.

Det här gäller också idag. Människor kan berövas allt de äger, sin ära, hälsa, vänner, familj, arbete och annat. Till och med livet här på jorden kan berövas ifrån oss. Men det som ingen kan ta ifrån oss är syndernas förlåtelse. Ingen kan ta ifrån oss det eviga livet, när vi tror på Jesus Kristus. Att vi får stå som rättfärdiga inför Gud kan ingen ta ifrån oss, om vi litar på honom som gör syndaren rättfärdig.

”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Matt 6:19-21

Avslutning

Vi får ta lärdom av församlingen i Filadelfia. Vi får inse och medge att vår kraft är ringa och att vi behöver en Frälsare. Har vi svårt att se det här kan Guds ord, Bibeln uppenbara det här för oss, så som den också uppenbarar Vägen till Gud, Jesus själv, Herren frälser. Det här får vi komma ihåg i dag och alla de dagar som återstår av vårt liv här på jorden. Vi får be om att vi under detta nya år skulle få befästas allt starkare i tron på Evangeliet och att Evangeliet också skulle få spridas till allt flera.

Luk. 2:1-20, Jes. 9:1-7

I dag morgon minns vi en märklig natt, den natt som stort förändrade världen. Några herdar utanför den lilla staden Betlehem var de första som fick budet om det som hade hänt. Vad var det de fick höra om, och hur förändrade det här deras liv?

Det var en ängel som berättade för dem om det som hade hänt: En Frälsare hade fötts åt dem, och åt hela folket, och det här skulle ge stor glädje.

När herdarna senare kom till Betlehem fick de se att allt var just som ängeln hade sagt. De hittade barnet som passade in på beskrivningen. De förstod att de nu fick vara med om något väldigt stort, ja något avgörande för alla människor, något som de inte hade kunnat drömma om för några timmar sedan, under sitt nattskifte med fåren. Jag tror att det hända fyllde dem med förundran och nytt mod för en lång tid framöver. Om glädjen efter en tid minskade, så tror jag att de kunde påminna varandra om hur det riktigt hade gått till den där natten. De kanske också senare mötte någon i Jerusalem som kunde berätta om att man redan över ett halvt årtusende hade kunnat läsa om att Messias faktiskt skulle födas i Betlehem! När de tänkte tillbaka på den stora natten och när de hörde profetiorna steg deras mod och deras hjärtan fylldes av glädje igen.

Vad betyder det som skedde den stora natten för oss som lever idag? Vad betyder Jesus för oss, han som sedan, vid ca 30 års ålder, trädde fram i offentligheten, botade sjuka, predikade, och tre år senare dog på ett romerskt kors, men som uppstod  från de döda på tredje dagen? Vad betyder han för oss?

För att vi skall kunna svara på frågan behöver vi lära känna Jesus bättre. Så är det ju, att om vi vill bilda oss en uppfattning om någon människa så måste vi umgås med henne. Idag skall  vi tänka på några av Jesu många olika namn. Alla de namn som används för honom, eller som han själv använde är beskrivningar på vem han är.  De här namnen kan alltså hjälpa oss att komma närmare Jesus.

För det första: Jesus fick namnet Jesus därför att Josef följde det han blev befalld av en ängel: ”Du skall ge honom namnet Jesus, för han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Jesus betyder ”Gud frälser”. Det att Jesus bär detta namn som egennamn visar att just han är den genom vilken Gud frälser människorna. Jesus är alltså svaret på människans behov av att bli frälst, räddad eller befriad från något. Bibeln nämner tydligt och genomgående vad människan  behöver räddas, frälsas och befrias från. Det är från synden som skiljer henne från Gud. Alla har en personlig andel i världens synd och ondska, och Jesus är den enda räddningen och befrielsen ur detta tillstånd.

I en av julens profetior finner vi flera andra namn som Jesus bär: Jes. 9:6 ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.” Tänk vilka namn Jesus har! Hans olika namn kan, när de klarnar för oss på djupet, fylla oss med livsmod och glädje, och han som bär dessa namn kan förändra våra liv!

Vi skall ännu särskilt lyfta fram två  av dessa Jesu olika namn för att se vilken betydelse han har ännu idag, för han är oföränderlig.

Ännu idag är Jesu namn Under och Rådgivare, eller som det står i en annan översättning: Underbar rådgivare. Du och jag kan komma in i en sådan livssituation då vi inget annat hopp har än ett under. Så var det för de 33 gruvarbetarna i Chile för ett drygt år sedan. De såg ingen annan utväg än ett Guds under och de uthärdade där dag för dag tack vare att de under sina böner och andakter upplevde att de hade en 34:de gruvarbetare med sig där nere. Det var Kristus som genom sitt ord och sin närvaro höll arbetarna i sin hand. Det här har han som ledde gruppen därnere vittnat om. – Men också i vårt till synes normala liv kan vi uppleva oss mycket trängda på olika sätt. Då skall vi veta att Jesus är den enda rätta hjälparen i vår situation. Vi får räkna med att han gör skäl för sitt namn, om vi vänder oss till honom i bön. Han tar då hand om saken och hjälper oss vidare steg för steg.

Det tredje namnet på Jesus jag vill ta fasta på  är Fridsfurste. Det finns så  mycket ofrid bland oss i dagens värld, också  på nära håll i vårt eget land: Strid, gnabb, ofrid, olyckor och förstörelse på olika plan i människolivet. Finns det någon som inte berörs av det här på något sätt?

Här  är Jesus  den enda som kan övervinna ofridens situation. Han är fridsfursten. Han kan förändra våra liv så  att vi får förmågan att göra det som på oss beror i de olika svåra livskriserna. Vi får be honom vara med oss när vi drabbas av ofridens tankar. Just då, för det är för oss som det var för herdarna, vi är i mörkret när Guds ljus når oss. Vi behöver inte först göra vårt liv upplyst och rent för att han skall kunna ta sig an oss. Nej det glada budskapet kommer till oss i vårt mörker, som det kom till herdarna, nådens evangelium räcks till oss sådana som vi är. Det är det som är nåd! I Efesierbrevets andra kapitel står det att ”Han är vår frid”. Det här betyder att vi har vår egentliga frid i honom, inte i vår egen känsla eller i det vi själv kunnat göra. Om vi håller oss till honom, så har vi del i hans förlåtelse och i det liv som utgår från honom, oberoende av hur vi upplever vår egen situation. Vi får be om att han skall öppna våra sinnen så att vi ser upp till honom och räknar med den frid som han har vunnit åt oss genom sin död och uppståndelse.

Låt oss ta vara på julens budskap om vem Jesus verkligen är: Vår och allas Frälsare, den Underbare rådgivaren, Fridsfursten under livets alla skiften. Amen.

Enkeli ilmoiti heille että sinä yönä  Vapahtaja oli syntynyt heille, ja koko kansalle Betlehemissä, ja että  tämä olisi suuri ilonaihe kaikille.

Kun paimenet myöhemmin saapuivat Betlehemiin he totesivat että kaikki oli juuri kuten enkeli oli ilmoittanut heille ja he ymmärsivät että oli tapahtunut jotakin aivan valtavaa. Uskon että se joka oli tapahtunut täytti heidän olemuksensa ihmetyksellä, ilolla ja uskalluksella pitkään aikaan. Ja jos tämä ilo laantuisi he voisivat yhä muistuttaa toisiaan siitä mitä oli todella tapahtunut sinä yönä. Luultavasti joku Jerusalemissa myös kertoi heille mitä luki profteioissa tulevasta Messiaksesta, että hän tulisi syntyä juuri Betlehemissä. Kaiken tämän johdosta heidän uskalluksensa ja ilonsa taas uudistuisi.

Mitä  tämä joka tapahtui sinä erikoisena yönä merkitsee meille? Mitä Jeesus merkitsee meille, hän joka myöhemmin auttoi kaikkia, teki ihmeitä, kuoli ja nousi kuolleista kolmantena päivänä?  Jotta voisimme vastata näihin kysymyksiin meidän täytyy oppia tuntemaan Jeesusta paremmin. Oppiakseen tuntemaan hänet paremmin ajattelemme hänen nimeään jotka kertovat kuka hän on ja mitä hän tekee meidän puolestamme.

Ensimmäiseksi: Jeesus sai nimen Jeesus siksi että Joosef teki kuten enkeli ilmoitti hänelle ja antoi hänelle tämän nimen. Jeesus merkitsee ”Jumala pelastaa”. Se että Jeesuksella tulisi olla juuri tämä nimeä omana kutsumanimenä antaa meidän ymmärtää että Jumala pelastaa juuri hänen kauttaan. Jeesus on siis vastaus ihmisen tarpeeseen tulla pelastetuksi jostakin. Raamattu kertoo aivan selvästi mistä ihminen täytyy pelastaa. Ihminen on pelastettava synnistä joka erottaa hänet Jumalasta. Kaikilla on henkilökohtainen osuus maailmaan pahuuteen ja syntiin, ja tästä kaikesta Jeesus on ainoa pelastaja ja vapahtaja. Kiittäkäämme siitä.

Profetiassa Jesajan yhdeksännessä luvussa, joka äsken luimme, mainitaan myös tulevan vapahtajan monta nimeä. Jesaja sanoo: ”Sillä lapsi on meille syntynyt, poika on meille annettu, jonka hartioilla on herraus, ja hänen nimensä on: Ihmeellinen neuvonantaja, Väkevä Jumala, Iankaikkinen isä, Rauhanruhtinas.” Ajattele hänen nimeään, ne voivat täyttää meidät syvällä uskalluksella ja ilolla sillä Jeesus on sama tänäänkin!

Vielä  tänään Jeesus on Ihmeellinen neuvontuoja. Sinä  ja minä voimme joutua sellaiseen tilanteeseen elämässämme ettei ole muuta toivoa kuin että Jumala tekisi ihmeen. Näin oli 33 chileläisen kaivosmiehen kohdalla vähän yli vuosi sitten. He ymmärsivät heti että tästä he eivät pääse muutoin kun ihmeen kautta. Heidän johtajansa on kertonut että he rukoilivat ja piti säännöllisiä hartauksia ja että heillä päivästä päivään jaksoivat vain siksi että he tunsivat että heidän kanssaan oli kolmaskymmenesneljäs kaivostyöntekijä. Hänessä oli heidän toivonsa. Tällaista lukkiutunutta tilannetta voimme kokea myös meidän tavallisessa elämässämme. Silloin meidän on tiedettävä että Jeesus on ainoa auttaja, neuvontuoja ja ihmeentekijä joka voi auttaa meitä. Saamme turvautua siihen että hän on nimensä vertainen ja auttaa meidät eteenpäin elämässä päivästä päivään.

Kolmanneksi ajattelemme Rauhanruhtinas – nimen joka Jeesuksella on. Elämme hyvin levottomia aikoja, kaikkialla ja eri tasoilla on kiivautta, rauhattomuutta, tapaturmia ja tuhoa. Tällaisia asioita tulee jossakin muodossa kaikien osaksi. Tässä tilanteessa, jossa me elämme, Jeesus on ainoa joka tuo meille todellista rauhaa. Hän on yhä tänään Rauhanruhtinas. Hän voi muuttaa elämämme niin että voimme omalta puoleltamme edistää rauhaa ihmisten välillä. Me saamme rukoilla hänelle kun koemme rauhattomuutta sielussamme, juuri silloin, vaikka tuntuisi miten tahansa, sillä Jeesus tulee luoksemme pimeydessä kuten hän saapui kerran paimenten pimeään yöhön ja raskaan yövuoron keskelle. Ilosanoma kuuluu että Jeesus, Rauhanruhtinas, on itse meidän rauhamme, kaikki on armosta, emme tarvitse valmistaa sitä itse. Efesolaiskirjeessä luemme: ”Hän on rauhamme.” Kun turvaudumme Jeesukseen meillä on hänen ansiostaan osallisuus Jumalan anteeksiantamuksesta ja siitä elämästä joka on hänessä.  Saame rukoilla että Jeesus avaisi silmämme ja kääntäisi katseemme häneenpäin niin että turvautuisimme häneen kaikessa.

Ajatelkaamme siis joulun sanomaa Jeesuksesta ja muistakaamme että  hän on Vapahtajamme, ja että hän olemukseltaan on Ihmeellinen neuvonantaja ja Rauhanruhtinas. Aamen.

Vi har fått njuta en lång fred i vårt kära fosterland. Min egen generation föddes inte långt efter kriget, men på de dryga tio år som hade gått innan vår uppväxt började så  hade redan mycket hänt, eftersom det först är senare som jag kommit att tänka på  hur nära kriget jag och vi ändå  är födda. För varje generation har sedan en utveckling av oanad art ägt rum. Medicinen och vårdsektorn gick framåt, skolväsendet utvecklades stort, industrialiseringen och globaliseringen förde oss ut på de stora marknaderna.

Det går lätt så  att vi som inte lidit någon egentlig nöd på  nära håll för krigets skull inte fattar vilken uppoffring kriget var för landet. Till all lycka har dock vi och våra barn fått bekanta sig med böcker som behandlat krigets verklighet på olika sätt, bla. den värdefulla boken ur nagusynvinkel som veteranerna gav ut.

Freden är dyrbar, mycket dyrbar, pga den kan vi göra det vi gör, vi kan utbilda oss, vi kan utveckla våra samhällen, vi kan resa, vi kan koppla av kring våra intressen, vi kan idka familjeliv. Men det finns ändå något som är ännu dyrbarare än freden. Det som är dyrbarare är friden, den inre friden.

Jag hörde i morse om en man som miste hörseln för en tid pga projektilsmällarna. Det här medförde att han inte hörde när projektilerna visslade. Pga det här kunde han inte längre kasta sig ner i rätt tid. Det var ofta någon som fick puffa till honom eller så kastade han sig när han såg att de andra gjorde det. En gång var det glest mellan mannarna och han kom ut på ett fält. Plötsligt tryckte någon ner honom och han lade sig på fältet. I nästa ögonblick flög jord och stenar kring honom. Sedan steg han upp och vände sig om för att tacka den som hade klämt ner honom, men såg ingen människa på hela fältet. Då förstod han att det var en ängel som hade hjälpt honom. Hela den dagen kände han en stor frid över att någon nog bryr sig om honom trots allt.

Den inre friden som denne man och många andra någon gång fick uppleva trots de svåra omständigheterna i kriget är det dyrbaraste vi kan få här i världen. Den behöver vi också i fredstid. Livet kan också vara motigt under relativt goda tider som vår. Skuggorna drar ihop sig kring oss och många vet inte vad som är meningen med allt. Sjukdomen drabbar, depressionen når många unga, arbetslösheten sluter sig som en dimma om de många, och ansvaret för den framtida utvecklingen i Europa ligger tungt över dem som har det högsta ansvaret. En viss rådvillhet kan skönjas och det oroar oss.

Var finner vi då  vår frid? Hos samme Herre som tidigare generationer har kunnat finna den. I Romarbrevets 5 kap läser vi: ” Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” Den frid vi söker efter finns bara hos Jesus Kristus. Där skall vi söka den och där skall vi finna den. Om du inte ännu har funnit den här friden, så sök den i vilken ålder du än befinner dig. Du behöver den och du kan få den, för Gud är fridens Gud som vill ge den också till dig. Denna frid är inte en känsla, även om den ibland är kännbar, utan den är en verklighet som Gud skänker oss genom sina löften. Då vi håller oss till hans löften i Bibeln väcker han genom dem tro i vårt hjärta och tack vare den här tron är Kristus hos oss, och han är själv vår frid. Han säger: Matt 11:28

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor* så  skall jag ge er vila. 29 Ta på  er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då  skall ni finna ro för era själar. 30 Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”

Du och jag kan ingenting själva göra för att skapa frid mellan Gud och oss. Vi har alla våra synder och brister, men därför sände Gud sin Son till oss för att vi skulle ha vår frid i honom och inte i oss själva. Han är vår frid.

Kära vänner, ta på  er hans milda ok, ty han vill er väl och har mera att ge än all den yttre fred och frihet en människa tror sig kunna vinna i världen.

Amen.

Din konung kommer i ödmjukhet

Luk 19:28-40

Idag börjar adventstiden. För er barn är det en spännande tid då man öppnar adventskalenderns luckor och julen närmar sig. För oss vuxna är det viktigt att tända de sjuarmade ljusstakarna i fönstren och en del andra ljusprydnader. För er unga är det mörkt och vått på vägen till skolan och att köra mopo på byn. Men advent tror jag att också hos er väcker en längtan efter värme och ljus i livet.

Idag får vi alla tillsammans öppna evangeliets luckor för att kunna se ljus i livet. Evangeliet för första söndagen i advent är spännande, det får oss att fundera. Vi skall nu öppna några luckor i evangeliet genom att ställa några frågor:

Hur kunde Jesus sända iväg två av sina lärjungar att låna en åsna, så där bara? Med vilken rätt? Några som stod på gatan reagerade också mot det.

Svaret på den frågan tror jag har att göra med Jesu auktoritet och person. Svaret är att Jesus var med i skapelsen, därigenom är han upphovsman till allt som finns, han har copyright på det. Också till den åsna som stod där vid porten. Det här får vi reda på genom att vi läser bl.a. i Kol. 1. kapitel. Där står det: ”Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom.”

Här har vi ett klart svar på hur Jesus kunde låna åsnan på det här sättet. Han är inte bara människa, utan också Gud och Skapare. Det var egentligen åsnans ägare som hade åsnan till låns av Gud som hade skapat arten.

Den andra frågan som kommer upp ur texten är: Varför var denna åsna så viktig.

Jag tror vi kan finna ett svar också på den här frågan. Jesu intåg i Jerusalem fanns i Guds plan, varje detalj. När tiden var inne kunde Jesus, som var totalt lyhörd för Guds vilja, gå in i planen. Gud hade låtit profeterna skriva om händelsen redan många hundra år på förhand, så att den som hade läst Guds ord i Sakarja 9 kap sedan när det hände kunde förstå att Jesus var den som profeten hade talat om att skulle komma, han var den utvalda kungen och Frälsaren. I Sakarjas 9. kap. läser vi: ”Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.”

Jesu intåg i Jerusalem på en åsna var ett tecken: nu är tiden inne. Tecknet stärkte tron hos dem som såg på med öppna sinnen. – Men någon kanske invänder mot det här och säger: Jesus kunde ju ha ordnat så att det såg ut som en uppfyllelse av profetiorna. Om man säger så tänker man inte på hur mycket i Jesu liv som stämde in med de gamla profetiorna, allt ifrån födelsen i Betlehem till händelserna på Golgata och vid den öppna graven. Alla händelser var inte sådana att de skulle ha gått att arrangera eftersom så många människor var inblandade. Ta nu tex. gruppen på gatan som såg Jesu lärjungar ta åsnan. Hur nöjde de sig med svaret ”Herren behöver den” om de inte i den stunden var berörda av Gud.

Nu skall vi ställa ännu en sista fråga: Varför ville Gud, från första början, att den som han hade utvalt skulle tåga in i Jerusalem just på en åsna av alla djur? Svaret på den frågan tror jag har att göra med Jesu person och väsen. Vi hörde det redan: ”Din konung kommer i ödmjukhet.” Jesus är ödmjuk och mild. När man sitter på en åsna är man inte skrämmande, man kommer nära. De förskräckande soldaterna och krigsherrarna kom på stora hästar. Främmande karavaner kom på kameler. Men han som kom av kärlek till de människor han hade skapat kom på en åsna.

Kära vänner. Allt det här är ett budskap också till vår tid, ett budskap till dig och mig. Vi lever i en mycket svår tid, med växande hot från alla håll. Det goda är på reträtt och det finns ingen makt som kan stoppa det, utom just Jesu intåg i våra hjärtan. All förändring till det bättre i världen börjar med att Jesus kommer oss nära.

Det finns så mycket och så många som vill skymma bort den rätta bilden av Jesus och få oss att ringakta eller glömma honom. Men när vi nu börjar ett nytt kyrkoår och snart går över tröskeln till år 2012 skall vi hålla fast vid vårt enda hopp: Jesus. Vi får hålla oss till Guds ord i Bibeln och till den bild Ordet tecknar av Jesus. Då är han nära oss, han som aldrig ändrar sig, utan alltid är och förblir densamme.

Han säger till dig och mig: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Mitt ok är milt och min börda är lätt. Lär av mig som har en ödmjuk och mild ande.” Och han säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.”

Amen.

Ensimmäinen adventtisunnuntai

Kuninkaasi tulee nöyräänä

Luk 19:28-40

Adventinaika on jännittävä aika. Ulkona pimenee mutta me sytytämme seitsemänhaaraiset kynttelikömme ja muut valot. Välillä kuu ja tähdetkin valaisevat tiemme.

Teksit ovat myös jännittäviä. Päivän evankeliumi pisti minut ja ehkä teidätkin miettimään asioita.

Ensimmäinen kysymys joka jäi mieleen on: Kuinka Jeesus voi pyytää opetuslapsiaan lainaamaan aasin noin vain? Luulen että on vastaus tähän kysymykseen. Vastaus on että Jeesus oli mukana luomistyössä. Hänellä on copyright – oikeus kaikeen luomakunnassa. Kol. 1. luvussa lukee näin: ”Hänen välityksellään luotiin kaikki, kaikki mitä on taivassa ja maan päällä… Kaikki on luotu hänen kauttaan ja häntä varten.” Oikeastaan oli niin että aasin omistajalla oli aasi lainalla Jumalalta joka oli lajin luoja.

Toinen kysymys joka tulee mieleen on seuraava: Miksi tämä tapahtuma kun Jeesu ratsastaa Jersuslemiin aasilla on niin tärkeä?

Uskon että meille on annettu vastaus tähänkin kysymykseen! Tapahtuma on tärkeä sillä siitä oli kirjoitettu profeettojen kirjoissa jo monta sata vuotta etukäteen. Kun tapahtumat sitten kävivät toteen he jotka olivat lukeneet profeetat voisivat ymmärtää että Jeesus on Jumalan lähettämä Messias, valittu Herra ja Vapahtaja. Tämä profetioden täyttymys on vain yksi monista jotka täyttyi kun Jeesus syntyi tänne.

Mutta miksi Jumalan Messias, vaphataja piti tulla juuri aasilla?

Vastaus tähän kysymykseen on ilouutinen: Jeesus tuli aasilla niin että olisi meidän lähellämme. Aasi on matala eläin. Kun Jeesus ratsastaa aasilla hän näkee ihmisten silmät. Hän voi puhua hiljaa vierellä olevan kanssa. Hän ei ole pelottava, vaan lempeä. Hän ei ole kuten sotaherrat ja maalliset kuninkaat jotka tulevat suurilla hevosilla.

Tämä on Jumalan Sanan evankeliumi, ilosanoma: ”Sanokaa tytär Siionille: Katso kuninkaasi tulee! Hän tulee luoksesi lempeänä, ratsastaen aasilla, työjuhdan varsalla.”

Tämä koskee myös meitä nykypäivän ihmisiä. Jeesus ei muutu, hän on aina samanlainen. Hän on lähellämme tänään ja tulevaisuudessa, joka päivä. Hän kuulee rukouksemme, hän puhuu meille ja sanoo: ”Tulkaa minun luokseni, kaikki te työn ja kuormien uuvutamat. Minä annan teille levon.” Ja hän myös sanoo: ”Anna lasten tulla minun luokseni, äläkä estä heitä.” Aamen.

Det dubbla kärleksbudet

Mark 12:28-34

Jesus och den skriftlärde var överens om vilka de viktigaste buden är och Jesus gav honom därför vittnesbördet att han var nära Guds rike.

Gäller de här två buden ännu i dag: att Gud är en och att vi skall älska honom över allting och att vi skall älska vår nästa lika mycket som vi älskar oss själva? Ja, de här två buden gäller ännu idag. Gud har inte förändrats. Det är bara vi som har förändrats så att många människor idag inte räknar med Gud som den ende. Man räknar i stället med att det finns många sätt att leva rätt på och man menar att var och en bäst vet själv hur den skall leva; det som känns bra är det rätta menar man. Och man menar att många vägar leder till Gud.

Men så  är det inte enligt Jesus, apostlarna och Bibeln. Gud är ännu densamme och Jesus är den han har sänt för att vi skall hitta vägen till Guds rike och till Gud Fader själv. Jesus är ännu idag den han säger sig vara: Vägen, Sanningen och Livet. Och ingen kommer till Fadern utom genom honom.

Det dubbla kärleksbudet gäller alltså  ännu och vi skall tänka på  det och försöka leva efter det. Gud, Israels Gud, Abrahams, Jakobs och Isaks Gud är ännu den ende vi skall hoppas på  i livet. Han är den vi skall satsa på och visa vördnad och kärlek. Men vi märker snart hur svårt vi har med det här. Vi fäster oss så lätt vid annat som vi liksom hoppas på och räknar med. Det här andra, vad det nu kan vara, blir ställt på första plats i vårt liv, kanske inte i teorin, men i praktiken.

När det gäller förhållandet till medmänniskan igen så finns alltid jag själv närmast mig själv. På vägen till medmänniskan får vi brottas mycket med oss själva och ofta kommer vi inte förbi oss själva ända fram till medmänniskan, så att vår kärlek skulle strömma ut från oss till henne i handling och i sanning.

När det är så här, hur skall jag då  kunna komma ända fram till Guds rike? Tack och lov, genom Jesus Kristus, som ensam är Vägen, sanningen och Livet, som är Livets bröd, som är försoningen för våra synder. Jesus har fullgjort lagens krav i vårt ställe, liksom han har burit straffet för det vi har syndat mot lagen. Därför är han Vägen, Sanningen och Livet också för oss. I inget annat namn finns frälsningen än hos Frälsaren Jesus Kristus.

Det dubbla kärleksbudet gäller alltså i alla tider, men när vi i vår synd och brist inte kan följa buden så som vi borde har vi ändå en möjlighet kvar att komma in i Guds rike, dvs. genom Jesus Kristus. Vi ger lagen helt rätt såsom den skriflärde och håller den för Guds heliga lag, livets lag, men då vi kommer till korta inför dess krav så driver lagen oss till Kristus som ensam har uppfyllt den och som ensam är Vägen för oss. När vi är i honom har vi del i han fullbordade verk, vi har del i hans rättfärdighet som alltid uppfyller lagen. I glädjen över Guds nåd i Jesus Kristus får vi sedan med Guds hjälp och under hans ledning gå på det dubbla kärleksbudet vägar, inte för att bli frälsta, utan för att lagen är Guds goda vilja. Amen.

Lärjungarna frågade av Jesus: Vem är störst i himmelriket? Jesus ställde då fram ett barn som modell och sade: ”Bli som det här barnet så kommer ni in i himmelriket.”

Ni som är barn är redan som det här barnet. Ni springer gärna till Jesus för att sitta i hans famn och höra vad han berättar eller bara för att vara nära honom. Ni tar gärna emot vad Gud ger här i kyrkan och annars. Därför har ni en trygg plats i himmelriket och er egen ängel ser alltid Guds ansikte så att han kan hjälpa er varje dag.

Men vi vuxna idag har samma svårigheter som lärjungarna och fariseerna hade då: Vi försöker göra om Gud, vi vill ibland att han skulle uttrycka sig annorlunda än vad han gör i Bibeln. Och ibland är det tvärtom så att vi försöker göra om oss själva innan vi kommer till Gud. Vi vill göra oss färdiga innan vi kommer. Vi vill skaffa oss något till av fromhet eller av kunskap eller av bevis, för att vända oss till Jesus. Men så vill inte Jesus att vi skall vara utan han vill att vi skall komma som vi är, med alla våra mörka sidor och med alla våra brister. Han vill att vi skall vänta oss allt gott av honom som barnen gör det. Vi skall idag vara stilla inför Jesus och be honom ta hand om oss när det gäller allt. Jesus sade ett ord som passar in i det här sammanhanget:

”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor* så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”

Det här ordet får vi alla ta till oss idag och kommande dagar.

Sen var det en sak till: Jesus vill också att vi skall ta hand om barnen och om de vuxna som blivit som barn och tror på Jesus. Vi skall aldrig se ner på dem utan stöda dem i tron och i det som är rätt. Det här skall vi göra med våra egna barn och det här skall vi göra med alla barn och unga vi möter. Också varandra skall vi inspirera till att söka Gud i hans ord och till att be och delta i församlingens liv. Det finns så många krafter i rörelse i vår tid som inte stöder de kristna utan i stället vill förringa tron och ställa dem som tror på Jesus i marginalen. Här får vi gå en helt annan väg, och på den har vi Jesus med oss. Amen.